Typ 1-diabetes, eller dibbe som jag säger, det är ingen liten grej, du vet. Det är inte så att man har käkat för mycket godis eller varit lat. Kroppen har bokstavligen fått nån slags intern psykos och börjat attackera sina egna insulinproducerande celler. Bukspottkörteln bara: jag är ute. Sen står du där och måste sköta resten manuellt.

Och utan insulin? Då överlever du inte. Punkt.

72 000 personer i Sverige lever med den här skiten, både barn och vuxna. Och jag har sett dibbe från insidan genom min systerson. Det är insulin, blodsocker, kolhydrater, larm, sensorer, nätter, korrigeringar och ständig beredskap. Folk säger ”egenvård”, men det låter som att man ska smörja ett knä hemma. Det här är avancerad vård dygnet runt, fast familjen förväntas sköta den själva mellan middagen och Bolibompa.

Och det sjukaste? I dag går typ 1-diabetes varken att förebygga eller bota.

Det där tänker jag inte acceptera som någon permanent samhällsordning.

Så nu springer Stefano mot dibbe. Inte från aina, inte från nån gammal skuld, utan mot ett botemedel.

Släng in en slant i insamlingen. En tjuga, en röding, vad du kan. Allt går till forskningen.

Dibbe ska bort. Vi ska utplåna den jäveln.