Min dotter är idag 7 år. Hon minns inte tiden innan diabetes och för henne är det en självklarhet i hennes liv. En självklarhet att vara konstant övervakad, att aldrig få gå själv på kalas, disco eller idrottsaktiviteter, att alltid behöva informera oss föräldrar varje gång hon ska äta något - hur mycket och vad (oavsett om hon är hemma eller hos kompisar) och ta rätt mängd insulin till, att behöva vakna på nätterna för att äta när blodsockret är för lågt, att sticka hål på huden för att behandla sin sjukdom, att alltid ta med telefonen så att vi kan följa blodsockret, att alltid ha en hjälpmedel fastklistrade på kroppen och slutligen att behöva ta ett alldeles för stort ansvar när hon är så liten.

Idag är det #världsdiabetesdagen - en dag att uppmärksamma diabetes. Någon förklarade det en gång så här: ”tänk dig att du konstant har något i ugnen som absolut inte får brännas vid, samtidigt som livet pågår för fullt runtomkring dig”, så är det att leva med Typ 1-diabetes, ett ständigt övervakande alla dygnets timmar.

Ingen vet i dagsläget varför man får Typ 1-diabetes och ingen blir idag botad. Min önskan är såklart att min dotter inte ska behöva vara en fånge i sin egen kropp för resten av sitt liv, att hon ska kunna känna den frihet i vardagen som vi andra tar för givet. Slippa den konstanta oro och det enorma ansvar som det innebär att vara beroende av tekniska hjälpmedel för att hålla sig själv vid liv.