För två år sedan fick vår lille Lo diagnosen typ 1-diabetes – en autoimmun, livshotande och obotlig sjukdom.

Hans kropp kunde inte längre producera insulin, ett hormon som är helt avgörande för att överleva. Den smärtsamma ironin är att det insulin som håller honom vid liv, är också det som kan ta hans liv om dosen blir för stor. Att balansera rätt mängd insulin vid mat, virus, hormoner, stress, exhaltering, rörelse, teknikstrul är ett jävla pusslande. Var 5:e minut får vi nytt blodsockervärde. Ni som är nära oss vet hur våra mobiler piper och piper när det går utanför målvärdet.

Lo har nu levt med sjukdomen i mer än halva sitt liv. Egenvården av typ 1-diabetes är den mest komplicerade vård som sker utanför sjukhus. Vi får ibland frågan om det är ”stabilare” nu… Och nej, det är lika svårt och såklart konstant närvarande, men vi har ju fått mer erfarenhet, kan uppskatta hur mycket kolhydrater det är i saker, och att många runt oss anpassar sig lite extra för Los bästa♥️

Tvååringen har nu blivit en fyraåring som kan ta stick i fingret på sig själv, och som aldrig äter något utan att fråga (eftersom alla kolhydrater måste räknas ut och doseras för ca 20 min innan intag) och som vill spela hög musik när vi sätter på ny insulinpump och sensor (för att slippa höra när nålen skjuts in). Det är med sorg han kommer behöva bära den här sjukdomen helt och fullt när han blir vuxen. Så länge ska vi bära den åt dej älskling. Och vi ska göra vad vi kan för att du ska slippa dibben när du blir stor.

Därav denna insamling. Tack ni som kan bidrar, och våra medmänniskor, utan er hade vi inte orkat♥️