Augusti. En månad som innehåller både Los födelsedag (i söndags fyllde han en hel hand🖐🏾) och även hans diabetes, som nu fyller tre år.

Många säger att det blir lättare. Och till viss del har de kanske rätt. För tre år sedan började vi lära oss att bära Los diabetes åt honom. Nu börjar han, 5 år gammal, bära små små delar av den själv.

Ibland känner han när blodsockret är lågt och förklarar det som att ”det pirrar”.

Han läser av sitt värde och berättar för oss vad det står.

När vi ska iväg dubbelkollar han så att vi verkligen har med hans ”Kånk”, som innehåller hjälpmedel.

Att han frågar oss om precis allt han ska äta ”Går det bra? Har jag fått insulin?”

Det här är ju det enda Lo vet om, och det har blivit vår vardag. Oftast snurrar allt bara på och många märker nog inte ens att vi lever med sjukdomen längre. Men ibland slår det oss hur sjukt det faktiskt är. Alla dessa små kontroller, val och beslut. Hela tiden, dygnet runt. För släpper vi kontrollen kan det fort bli akut.

Så blir det lättare? För oss föräldrar kanske. Men blir det verkligen lättare när det istället är ens unge som mer och mer ska behöva bära allt det här själv?

Samtidigt finns det mer hopp idag än för tre år sedan. Forskningen går framåt och i sommar presenterades framsteg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Forskning finansieras av pengar som människor väljer att ge. Så vi gör som tidigare, och följer Los ålder och sätter målet på 5 000 kronor att ge till ”läkarna och forskarna”, som Lo säger.

Alla bidrag, stora som små, tar oss närmare dit. Tack ni som är med oss! Elin, Martin & Lo 💚🩵💙🩷❤️

Ps. Vill du läsa mer om forskningen finns länken här:
https://www.akademiska.se/pressrum/banbrytande-o-cellsbehandling-kan-innebara-paradigmskifte-for-patienter-med-typ-1-diabetes/